På sjukhuset...

Min lillasyster är med i tidningen idag då dom gjorde ett repotage i veckan hur det är en dag på barnkliniken!! Felicia var inlagd en natt i veckan då insulinet krånglade!!


LEKA MÅSTE MAN -
NÄR DET ÄR ALLVAR!
GÄVLE

– Ska vi skrämma Bitte?
Layth Jalals ögon lyser av bus när han nickar bifall. Sedan skrämmer han och Anna Sving Sjöblom sköterskorna så att de hoppar högt inne på expeditionen.

Det är en vanlig torsdagsförmiddag på lekterapin!

Anna Sving Sjöblom rör sig i rask takt mellan rummen. På morgonen har hon redan hunnit hjälpa en spruträdd flicka att våga ta sitt vaccin, på sitt tredje besök.

För visst kan mycket av det som sker på sjukhuset vara otäckt och göra ont, framförallt för den som är liten. Då gäller det att hitta vägar att överbrygga rädslan. Det kan handla om andningstekniker, att titta på film under tiden eller helt enkelt ligga ner när provet tas.

– Vi har ju haft de som svimmar i sängen också, säger Anna Sving Sjöblom, som varken är terapeut eller sjuksköterska utan förskollärare.

Hon ger tekniker, men det är patienten som gör jobbet. Det hon inte kan ändra på är själva sticket. Men allting runt omkring går att anpassa. Hon brukar också säga åt barnen att visa upp plåstret för hela världen för att berätta om hur modiga de varit.

Egentligen är lekterapi ett missvisande ord, för det handlar inte om träning. Det handlar om att göra sjukhustiden så bra som möjligt, oavsett om barnen är här några timmar eller flera veckor.

Hit kommer barn med alla möjliga sjukdomar. Några av platserna används av patienter med ätstörningar. En av flickorna beställer raskt ett Skipbospel. Förslaget om att pyssla ratas artigt men tydligt.

– Pärlor är väl inte det roligaste jag vet, säger hon och Anna Sving Sjöblom skrattar. Raka besked, det gillar hon.

Överhuvudtaget är det mycket skratt i mötet med barnen. Hanna Eriksson är sex år och behandlas för cancer. Hon är inne på mottagningen för en av en oändlig rad med provtagningar.

– Jag gillar guld, säger hon och visar upp ett knippe armband som hon plockat ur mottagningens skattkista.

I nästa andetag berättar hon en episod ur ett barnprogram och koncentrationen från lekterapeuten är fullständig. Det är Hanna det handlar om här och nu.

– Vet du vad jag ska göra när jag kommer hem? En modevisning! För mamma och pappa.

Elvaårige Yousof Baroudi kom in på sjukhuset kvällen före.Förkylningen visade sig vara lunginflammation och nu ligger han i en säng och har tråkigt. Det är första gången han är inlagd.

Lekterapins uppgift är att få upp honom ur sängen, men det är inte helt enkelt. Han får inte lämna rummet och med två sängar där inne är det för trångt för att spela favoritsporten innebandy.

Kompromissen blir att sitta upprätt i sängen och titta på film som hämtas från ett skåp.

– Nu får du hjälpa mig, fem, 21... vilka var det mer?

Anna Sving Sjöblom kommer tillbaka med tre av fyra önskade filmer.

– Jag trodde inte du skulle komma ihåg alla, säger Yousof Baroudi med ett stort leende.

– Jag ska klå dig i X-box sedan, lovar Anna Sving Sjöblom in­nan hon lämnar rummet.

Felicia Bärgh, 16, är betydligt mer rutinerad sjukhusbesökare. Hennes diabetes bråkar och blodsockret har varit alldeles för högt. Nu får hon insulin rakt in i blodet.

– Jag tittar på tonvis med film, säger hon.

Spela datorspel fungerar också.

Men i dag har Anna Sving Sjöblom en överraskning. Tack vare en pengadonation kommer det snart att finnas trådlöst internet på avdelningen, något som lekterapin jobbat för i sju år.

– Näe?! Jättebra!

Layth Jalal är också cancer­patient. Han ska också ta prov via ett stick i fingret.

– Du först, säger femåringen med ett brett leende till Anna Sving Sjöblom, som protesterar och grimaserar. Allt är på lek, men ändå på allvar.

Sedan blir det jakt genom korridoren ut till hissen.

Men leken har också mörkare sidor. Alla barn blir inte friska. Barn dör.

– Jag skulle stå här och ljuga om jag säger att jag inte gråter, för det gör jag. Sorgen finns där, men vi får göra det vi kan. Vi får göra resan så bra som möjligt, säger Anna Sving Sjöblom.

Klockan drar mot lunch. Målet är att hinna besöka alla avdelningen barn under dagen, men det går inte alltid. Grundtanken är att lekterapin ska vara en ersättning för förskola och fritids, men det handlar om allt möjligt annat också.

– Jag fick en remiss om ett barn som inte ville använda sin arm som varit skadad. Remissen handlade om att vi skulle leka igång armen. Det tycker jag är så härligt.


Mamma & syster ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0